Diamond Head

Saker man inte hittar här i Honolulu:

• Kartor över stan
• Turistbyrå
• Cykeluthyrning

Jag kom på den goda idén att det vore fint att hyra cykel och trampa iväg till något ställe varsomhelst på kartan. Men den idén föll raskt. Vi får väl gå till Diamond Head istället, eller kanske ta bussen. Diamond Head är en död vulkankrater som ligger helt nära staden.

Vad man ser överallt här i stan: Japaner, japaner, japaner. Jag tror att det här är japanernas Teneriffa. Menyer och prislistor står både på engelska och japanska.

Vad som också finns, vilket var en överraskning: Snus. Jag visste inte att det hörde till standardsortimentet för tobak världen över, men tydligen så. Två märken, flera olika sorter och runda, välkända dosor med namnet Copenhagen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men bra om man nu skulle vara som Pippi Långstrump och sitta och försmäkta på denna ö utan snus. Dåligt är att snus gör en fast i nikotin for life.

Idag hittade vi en shopping mall med ett gigantiskt utbud. Bland annat var vi in i två varuhus, Sears och Macy’s. Man känner ju igen namnen men det säger en ingenting. Nu vet vi att Sear’s är äkta skräp och lowbudget med en doft av fukt, mögel och trash medan Macy’s fick en att go bananas, man ville kolla på allt. Dock gavs endast en kvart där (maken är sträng ibland) och det blev nog bäst så.

Apple TV or not?

Hemkommen från en dags shopping, promenerande, flanerande och lite solning. En Apple TV för 99 dollar har jag köpt i alla fall, till min datakonsult. Jag skulle ju köpa en till mig själv också, men jag måste fundera om jag verkligen behöver en. Det är ju kul med grejer, men kan man köpa allt man får lust på?

Alla krukväxter man någonsin sett växer här i alla planteringar: monstera, kroton, fikus, bouganvillea... sen tog visst min artkunskap slut. Gräset är helt overkligt, max 2 cm och helt perfekt. Grönt och helt slätt, inga tuvor där inte, definitivt ingen mossa.

Nu kommer det svåraste på hela dagen, att bestämma var och vad man ska äta. Tur vi bara är två, är man en större grupp är det nästan hopplöst. Man velar och funderar lite för mycket.

En ny dag

Vi vaknar tidigt, klockan sex. Ute är det kolsvart men stadens ljus lyser överallt, och trafiken är i full gång. Undrar vad alla är uppe och gör så här tidigt en söndagmorgon?

Med mig på resan är min käre vän Keith Richards. Jag har läst fler biografier om Stones än den här, Livet, men det är alltid lika roligt att ta del av the real rockstjärneliv. Synd bara att översättningen är usel, som så ofta när det gäller rockbiografier. Man faschineras av alla galna berättelser men blir förbannad över att de måste välja en översättare som inte har någon som helst språkkänsla och det blir nästan svårt att begripa vad det står.

Hursomhelst blev jag inspirerad av boken att köpa en flaska Jack Daniels, i brun papperspåse förstås. Så nu bor vi på hotell och dricker JD, resten kommer av sig själv ;-)

Polyneserna vi sett har färgglada skjortor och klänningar, svart hår och säger aloha. Precis som väntat alltså. Tatoos är ett måste. Man slås av att amerikanerna är så hejsan svejsan, hur mår du, trevlig helg, kul att just vi råkades här i butiken och så vidare. Jättetrevligt faktiskt. Man får anstränga sig lite själv också, och glömma sitt vanliga sura jag.

Jösses! Jag hittade just svampkniven i ett ytterfack på min rygga, som jag haft som handbagage! Mycket underligt att den gått igenom alla rigorösa kontroller. Nu vet man inte vad man ska tro om säkerhetsarrangemangen som tar sån tid men verkar tämligen ineffektiva med tanke på att jag fick med mig min kniv. Tänk, jag kunde ju ha hotat piloten och kapat planet stänklätt, jag kom bara inte på idén!

Framme i Honolulu

Klockan är åtta och jag tittar i kors av trötthet. Vi kom just hem från Da Big Kahoona där vi ätit middag, vi bara tog ett ställe av alla hundratals snabbmatsställen. Det var helt okej, de lättklädda servitriserna serverade som dom skulle. Kvällen är som en ljum sommarkväll hemma men det är skönt att ha en kofta. Det kryllar av folk på stan och affärerna på Waikiki har öppet till elva.

Vi har inte gjort så värst mycket sedan vi kom hit mitt på dagen, tittat runt lite och sovit en timme på stranden. Waikiki beach, inte många meter dit. Ätit mackor på vår balkong, men det blåste lite för mycket för att vara behagligt - vi bor ju på nittonde våningen! Imorgon ska vi få ett bord också till balkongen. Nu upptäckte maken att det är en djungel nedanför balkongen, jag vet inte riktigt vad han menar med det. Men det växer andra växter här än hemma om man säger så.

Vi åkte från San Fransisco i morse och käkade frukost på flygplatsen. Det finns ju så mycket att välja på bara, men till slut bestämde jag mig för kycklingsoppa serverad i ett urgröpt surdegsbröd! Det såg lite originellt ut, men jag är ju inställd på att äta surdegsbröd i SF så lika bra att börja nu tänkte jag. Det var jättegott, ända tills jag halvvägs in i soppsemlan hittade ett tjockt svart hårstrå gömt under en bit morot. Jag gick till kassan och påpekade lite diskret mitt fynd, och damen i kassan sprang och hämtade chefen. Chefen bugade och bad om ursäkt hundra gånger om, tackade för att jag informerat dem om fadäsen och sträckte över nio dollar som återbetalning. Jag tackade och gick. Lite äckligt får jag nog säga att det är med främmande folks peruk i maten, men jag var ju mätt och belåten och vad skulle jag göra?

Kaffe på sängen

Tar kaffe på sängen bara för att det går. Det står en kaffebryggare här så man får göra eget, och jag som egentligen avskyr kaffe direkt på morgonen måste förstås ta en kopp. Det är ju egentligen kväll... Snart iväg till flygplatsen då.

På resa

Nu ligger jag i en säng på ett motell en liten bit från internationella flygplatsen i San Fransisco. Klockan är kvart i tre på natten och jag har sovit som en klubbad oxe i ett par omgångar - vi gick och la oss vid åtta efter att ha varit på resande fot ett dygn eller så. Men nu är det alltså kört. Jag provar att trötta ut mig med datorns hjälp.

Jag kom då på den lysande idén att skriva resedagbok på min gamla bortglömda blogg. Så kanske jag somnar om sedan. Om fyra timmar ska vi åka till flygplatsen för sista etappen, mot Honululu, och det tar fem timmar.

Vi startade resan på torsdag efter jobbet då vi susade ner till Uppsala och Guldhumlandottern. Det var roligt att se hennes lägenhet som hon hade både tur och skicklighet att få mitt i stan. Roligt också att hon har en kompis att dela med. Jättemysiga kvarter, fullt av folk som satt och fikade på caféerna när jag var ute med vovven på kvällspromenad. Vovven som skall vara Uppsalabo nu i två veckor, det ska bli intressant att se hur det går. Han är ju en riktig lantishund och blir lite stirrig i stan, mest beroende på att han är så överintresserad av andra djur och människor.

Flygrädd som jag är grundade jag på fredagmorgonen med en whisky. Det känns inte helt enkelt att svälja till frukost, men det går, och det funkar hyfsat. En niotimmars flygresa från Arlanda till O'Hare i Chicago gick riktigt bra, mest på grund av att det var strålande sol och vindstilla och klart mest hela vägen. SAS hade verkligen ansträngt sig på matsidan tycker jag och bjöd på en jättegod och fräsch lunchkyckling med ekologiskt smör, sallad med ruccola och en oliv/balsamicodressing, ett knäckebröd som såg hemgjort ut.

Chicago som första anhalt innebar köande och stränga kontroller för att se om man duger som besökare. Och det gjorde vi, de godtog vår förklaring om att vi skulle turista i fjorton dagar och inte hålla på med terrorverksamhet. Nästa plan mot San Fransisco blev lite försenat men det var en perfekt flygning utan någon turbulens.

Vi har inte sett mer än flygplatserna och motellet samt ett ställe här bredvid som heter Denny's och serverar fast food. Det skulle kunna vara precis var som helst. Men hu vad kallt det drog i går kväll, tur jag tog en jacka ändå. Motellet är riktigt gediget och har supersköna sängar. Jag hade väntat mig något liknande som i "No country for old men" med tunna pappväggar och sunkig känsla men det här känns mer som på Teneriffa.