Home at last

Mörkt, kallt och grått. Men ändå, hemma är ganska bra det med. Vi går ju in i advent när som helst och det är alltid mysigt. Nåväl, hemresan.

En stor och glad överraskning väntade när vi skulle åka vidare från Chicago igår hem mot Arlanda, vi fick våra vanliga platser utbytta mot business class. Ok, kul med mer benutrymme tänkte jag, och visste inte vad mer det innebar. Men vilken lyx! Om inte det vore så sagolikt dyrt skulle man åka så jämt! Fåtöljen kunde man ligga raklång i, maten och vinerna helt outstanding, service, små detaljer såsom en tandborste med tandkräm mm. Först ett glas champagne när man satt sig ner, och då talar vi årgångschampagne från 2005. Så cocktails med tilltugg och så vidare. Jag kunde dock inte sova en enda blund, men det kunde maken.

Vi satt och spekulerade hur detta kunde komma sig, var det barnen eller någon annan som låg bakom uppgraderingen? Det verkar inte så, det verkar bara vara ren tur. Om man överbokat ekonomiklassen fyller man på i business class, och det kanske syntes på maken att han fyllde femti eller nåt.

Ja, det var en härlig resa, men nu tar vardagen vid och jag åker strax på jobbet.

Summa summarum

Vi sitter på San Fransisco International Airport och väntar på flyget till Chicago. Många timmars resa har vi framför oss. Klockan åtta imorgon bitti landar vi på Arlanda och nu är klockan sju på morron här. Komplicerat att räkna ut hur det blir med tidsförskjutning och allt, men vi missar iallafall närmare ett halvt dygn. Å andra sidan vann vi på hitresan.

Jag gruvar mig för hemkomsten. Dels är det tidsomställningen som kommer att göra en dödens trött, dels har saker hopat sig både på jobbet och hemma. Dessutom är det Ks på tisdag, och en sådan dag brukar vara ungefär som att gå igenom en köttkvarn. Det ska dock bli härligt att få träffa Guldhumlan och Hugo!

Resan har varit fantastisk. Mycket är som hemma och en del är annorlunda. Trevliga människor, härliga platser, ljuvligt klimat, mycket inspiration. Men jag ser också att mycket är bra där hemma. Fast det visste jag redan. Skulle nog kunna tänka mig att bo i SF ett tag - inte för alltid, men då ska man ha jobb och bostad, det är redan så trångt på trottoarsovplatserna.

Den nykokta krabban jag fick igår var perfekt. Jag skulle hemskt gärna vilja äta en varm nykokt krabba varje dag men man får stö på kött och peran istället. Häromkvällen fick vi också jättegoda krabb/fiskkakor, det ska jag försöka mig på att göra. Får bli någon middag med amerikanskt tema kanske. Och JD.

Utflykt

Jag har alltid vetat att det går att göra något kul med vinkorkar, jag har bara inte kommit på det än. Men här har vi det ultimata projektet!

Igår var det utflyktsdag. Buss till Muir Woods, en timmes resa härifrån på slingriga smala serpentinvägar. Över Golden Gate först, en vacker bro som påminner lite om hängbron där hemma ;-) I Muir Woods kunde vi gå en stig mellan redwoodträden som faktiskt var mellan tusen och femtonhundra år gamla. Gigantiska!

Vidare for vi till Sonoma Valley till vingården Jacuzzi family. Ja, den Jacuzzi, italienska rötter. Vår vinguide Bob berättade att när man nu satt i badkaret och bubblade och hade det bra,behövdes det vin att förströ sig med, så då slog man sig på vinodling. Gården var byggd som en toscansk herrgård/slott, tjusigt. Och gott vin hade de. Ångrar att jag inte köpte en flaska där men det är så besvärligt att frakta. Olivträd hade de också gott om.

Efter en dryg timme åkte vi till Sonoma Town där vi åt lunch på ett supermysigt ställe ute i trädgården. Det är helt annorlunda än mot turistorterna där vi hittills varit här i US, allt är inte massproducerat och förpackat till förbannelse utan här finns det lite mer äkta vara och avslappnad stil.

Vi hann med en vingård till, Cline. Väldigt populärt i Sverige sa vinprovarinnan. Särskilt deras Zinfandel.

Vår busschaufför för dagen, Meghan, är jag mycket imponerad av. Hon körde fort men säkert, och pratade oavbrutet hela tiden medan hon manövrerade bussen i hårnålskurvorna, gestikulerade när det behövdes. Guide och chaufför i ett, det har jag aldrig varit med om tror jag.

Drugs

I morse råkade vi gå till bussen genom de kvarter som folk varnat oss för, utan att vi var medvetna om var vi gick. Folk hängde i gathörnen, folk såg ut att ha väldigt lite mål i sikte, folk satt på trottoarerna, folk tiggde, folk knarkade. Man kände sig rätt liten och ganska glad att det var ljusan dag och inte natt.

På bussen utspelade sig en scen som känns helt ovan för en svensk. Vi var på väg till The summer of love '67-kvarteren Haight Ashbury då en storvuxen man steg på och satte sig bak i bussen i närheten av oss. Som en parentes kan jag nämna att han hade sånadär tå-skor på sig i kamouflagefärgat gummi matchat till en stadig kroppshydda och det såg rätt kul ut. Nåväl. Han kastade ur sig en fråga om hur mycket sprit som behövdes för att bli alkoholförgiftad. En kvinna några bänkar längre fram svarade. En högljudd men kontrollerad diskussion utspann sig om hur mycket man behövde för att supa ihjäl sig, att han hade blivit dumpad av en flickvän. Kvinnan sa att han behövde nog ett par gallon till sin kroppsvikt men att det finns alltid någon som har det värre så lika bra att låta bli. Han verkade ta det till sig och så var det bra med det. Det ovanliga var att de så ogenerat satt och hojtade tvärs över bussen om ett ganska personligt ämne, men ingen av dem verkade särskilt hämmad över att ventilera det offentligt.

I Haight Ashbury åt vi smoothies på Ben & Jerry's och fortsatte sedan till Fisherman's Warf.

Hotellet igen

Maken hann bara fråga i receptionen om var man köper busskort, och vips hade vi fått varsitt tredagspass för buss och cable car. Någon hade inte nyttjat sitt sjudagarskort och bett receptionen förmedla till någon annan, och det blev vi. Man tackar!

Hurra för femtioåringen!

Idag firar vi en mig närstående persons femtioårsdag. Jag har bjudit honom på champagne här på morgonkulan och nu ska vi väl snart dra oss ut på staden.

Vi kom hit till San Fransisco i förrgår kväll efter ännu en ryslig flygresa. Jag grät en skvätt faktiskt. Men nu ser vi framåt för vi är i en fantastisk stad med ett oerhört utbud. Kallare är det här och jag kände mig helt fel i min ljusa sommarklänning när vi gick på stan igår. Alla andra hade typ svarta täckjackor och en hade till och med täckbyxor. Såå kallt är det inte alls, kanske 15 grader.

Vi gick hela dagen igår: ner till Union Square, genom Chinatown och upp till de italienska kvarteren North Beach där vi intog en supersalladslunch i solen. Upp till Coit Tower - jespes vad branta backar de har här! Bilarna får parkera tvärs för på gatan, och jag är rädd att de kan välta i sidled. Lite shopping blev det och mycket promenerande. Tillbaka till Union Square och hem igen till hotel Carlton. Vi missade vindrickningen i hotellobbyn - de bjussar på vin mellan 5 och 7 här, och alla sitter och umgås och har trevligt där.

När vi kom hem gick jag till receptionen och började med att säga "...eftersom vi inte har något kylskåp på rummet...". Jag hade tänkt be om att få lägga min champagneflaska i någon kyl på hotellet för att kunna bjuda maken på kall champis, men jag hann inte ens prata klart förrän vår käre receptionist Theo ringt och beställt ett kylskåp att levereras till vårt rum. Ja, vad säger man, service eller hur?

För övrigt vore det roligt med en liten kommentar här om någon läser bloggen.

Be sure to wear some flowers in your hair

Katamaran eller Sunday is funday

Så har vi varit ute på en heldag till sjöss. En helt fantastisk tur. Vi blev upplockade i ottan vid vårt hotell, av en ung flicka som hette Trishia, i en flott buss. Vi åkte söderut längs kusten ett par mil till en stad som heter Ma’aelea. där vår båt låg. En väldigt elegant, två år ny katamaran som kostat 2,2 miljoner dollar enligt Trishia. Vi var ungefär tjugo personer som skulle ut på snorkelturen varav sex av oss var svenskar. Vi träffade på en familj som firade föräldrarnas femtioårsdagar med en familjeresa. Besättningen bestod av åtta personer - kapten, dykare, fotograf, snorkelinstruktörer, serveringspersonal, alla hjälpte till med allt, utom möjligen att kaptenen ensam skötte om att styra skeppet.

Allt var skinande nytt och fint och rent och vi välkomnades ombord med en frukostbuffé som heter duga. Ananas finns alltid med på ett hörn, och jag har lärt mig att verkligen älska färsk ananas. Det är liksom inte samma sak som på burk. Vi åkte ut på havet och satte segel efter ett tag. Jag är ju en riktig landkrabba, och eftersom det blåste rätt hårt på morgonen så var jag rätt stressad över det, men det gick snabbt över eftersom det kändes så himla stabilt med vår katamaran.

Efter en timmes resa kom solen fram och så ankrade vi nära land vid The turtle meeting point, ett korallrev där sköldpaddorna samlas för att städa karossen så att säga. De anlitar några städfiskar som snyggar till skalet åt dem så alger och annat skräp inte hindrar simningen. Vi fick snorklar och simfötter och en sån där flytkorv av frigolit och så var det bara att hoppa i plurret. Och det var helt fantastiskt. Vi såg mängder av olika fiskar, jättestora sköldpaddor som mest höll sig i en sandgata mitt i korallrevet, och koraller och grejer i olika färger. En av sköldisarna glodde mig i ögonen så jag kände att jag skulle hålla mig på min kant. Vattnet var alldeles klart och grön-blått. Vi flöt omkring en timme eller så, och sedan paddlade jag iväg tillbaka till båten med mina sifenor så gott det gick.

Sedan var det lunch, lika flott som tidigare. Men jag mådde pyton ett bra tag efter att jag kommit upp och jag tror det beror på att jag andades fel i snorkeln. Man ska andas med djupa lugna andetag, men jag har en känsla att det inte blev det och att jag fickl lite syrebrist. Men sen var det bara att njuta av vädret, bli uppassad av personalen med ginger ale - sprite med färskriven ingefära - kakor och ananas.

Vi blev skjutsade tillbaka till hotellet av Trishia, men vi åkte med ända till slutstationen och sen tillbaka till vårt. Där uppe, bara någon kilometer från vårt ställe Kanapali var det helt annorlunda, och grönare uppåt bergen. Det växte en massa planterade tallar och såg lite ut som i Storlien faktiskt. Det är stor skillnad på väderlek och nederbörd på olika platser som inte ligger särskilt långt ifrån varann. Vår chaufför berättade att de övergivna ananasplantager vi passerade tillhörde Dole, som kommit i konflikt med någon om vattenförsörjningen till plantagen, och bara lämnat stället. Innan ananasodlingarna odlades här sockerrör. Nu hade man ingetdera just där, fast det låg en kaffeplantage helt nära.

Om någon blivit sugen på att åka till Maui kan jag absolut rekommendera denna tripp, med båten Alii Nui. http://www.aliinuimaui.com/

Stuck in Whaler's Village

Idag var tanken att vi skulle ta The Sugar Cane Train in till stan, men det går inte på lördagar. Det hade ju varit skoj att åka ångdrivet tåg på en gammal sockerrörsrutt men det får bli en annan gång. Vi träffade en trevlig man som sålde shave ice också. Det är en lokal sorts isglass som man gör genom att raka ett isblock så det blir snö, och sen häller man på olika saftsmaker. Riktigt gott var det, ska testa hemma med snö och rabarbersaft ;-)

Nu sitter vi och snålsurfar i ett köpcenter som heter Whaler's Village och väntar på någon buss, osäkert när det går någon. I värsta fall får vi gå 30 steg åt höger och lägga oss på stranden medan vi väntar på bussen.

Det finns så otroliga växter och träd här, allt blommar i starka färger och doftar underbart. Hibiscus finns i alla möjliga färger - rött, rosa, lila, gult, vitt... och jag har dessutom lärt maken namnet på denna vanligt förekommande blomma. Det satt redan på tredje dagen.

Idag har vi bokat en snorklingstur till imorgon som är vår sista dag här. En buss plockar upp oss, sen åker vi med en katamaran ut till en ö i havet med koraller, sköldpaddor och sånt som finns i havet. Jag hoppas verkligen att det inte blir storm igen bara. Har vi tur kan vi få se delfiner och valar, fast valsäsongen kommer mer längre fram. Delfiner skulle vara kul att se förstås.

Go straight to Hawaii

Maten är halva födan

Vi kommer just ifrån en fantastisk middag på en italiensk restaurang, en total avvikelse från snabbmatsdieten vi har hållit hittills. Dagens fiskfångst med risotto för maken, scampi med lignini för mig, allt smakade förträffligt. Det bästa av allt, jag plockade en banan från stocken med mig när jag gick. Jag tror aldrig jag ätit en banan som mognat på plats förut, hur gott som helst!

Lahaina

Ja här är vi i Lahaina, Maui. Flygresan gick bra och gick väldigt fort.

Men vad det stormar! Det blåser som själva den, och det låter dessutom. Vi bor på en resort som heter Royal Lahaina i en bungalow vid stranden med något enkel standard om man säger så, och det är i princip pappväggar - där kom dom som väntat. Det är inte fönster i huset utan insektsnät med persienner. Vinden viner, palmerna vajar och det regnar emellanåt.

Dessutom är jag halvsjuk - air condition överallt, då blir man förkyld. Jag har aldrig riktigt trott på det där om att man blir sjuk av drag, men jag får väl ge mig för den här gången då.

Vi får se vad vi kan hitta på idag, sitta i någon hotellobby kanske. Eller promenera in till stan, det är en bit dit men det kanske inte är så farligt med vädret när man väl kommer ut.

Igår var vi och handlade så fort vi kom hit, vi hittade en supermarket en bit bort. Men jag måste säga att jag saknar Ica-Forsen hemma! Här är det för det första jäkligt dyrt, och förpackat så det är mer förpackning än själva varan. Ett bröd kan gå på en 40 kronor och innehåller mer ingredienser än vad som ryms på en normal etikett. Ett välpolerat äpple för nästan en tia. Hmm. Men vi har handlat lite för att kunna göra lunch och frulle själva, äta ute är inte ett alternativ när en frukost kostar 19 dollar per person.

Bilden föreställer ostdisken. Den fick mig att tänka på en scen med Borat där han går längs oändliga rader förpackad ost och frågar den stackars expediten: "and what is this?", och denne svarar "this is cheeze", vilket upprepas så många gånger att det blir fruktansvärt pinsamt. Men, that's America!

Tja, om det är bra vet jag inte, men man minns ju låten

Hotellobbyn

Jag sitter i hotellobbyn som vanligt på morgnarna, här finns det trådlösa internetet. Vi har packat för avresa till Maui, en annan ö i Hawaii. Eftersom teven står på med Hawaii-news så har jag blivit uppskrämd av weather forecasts, det ska bli thunderstorms och very ostabil vädersituation, och för en flygrädd person som jag är det jättejobbigt. Själva flygresan tar bara 40 minuter och det är en himla tur det. Men vad gör man på Maui i thunderstorm? Å andra sidan har jag märkt på nyheterna att de gillar att skrämma upp folk, nyhetstorka kanske? Häromdagen visade de en bild på ett nedblåst träd som visst orsakats av något väder, varningar utgick. Inte märkte vi något väder då inte.

Jag har hört av Guldhumlan att vovven trivs som temporär uppsalabo, och det känns skönt att höra. Han gillar ju allt och alla, men kanske lite för mycket ibland, och någon stadshyfs har han ju inte tränat på heller. Han är lantis liksom jag. Katten har också fått tillsyn av min kompis C, djurens vän. Men apropå hörru C, sladden till Apple-TVn är ju american style, är det ok ändå?

Duke's Barefoot bar

Igår tog maken en surflektion. Det gick visst alldeles utmärkt, han lyckades stå på brädan från första början, men jobbigt var det. Jag tror han har rejäl träningsvärk idag efter allt paddlande med armarna. Jag, som är landkrabba, hoppade över surfningen denna gång, ser fram emot snorkling istället.

Vädret är lite växlande. Vi låg och solade på morgonen igår i några timmar, och rätt som det var började det att regna. Men det försvann lika fort. Det kom några skurar under dagen och metereologerna utlovar mer regn idag. Det är så varmt så det gör inget.

Jag och maken tog del av hotellets happy hour igår, halva priset på drinkar mellan fem och sju. Och jösses vilka smarriga saker, färsk ananasjuice spetsat med lite andra grejer går inte av för hackor. Jag gillar verligen just att det känns så himla färskt och fräscht.

Maken har ont i foten men han stapplade ändå med så gott det gick när det var dags för middag. Vi hamnade på rätta ställena den här gången, hotellen närmast nedåt beachen. Ena sidan uppåt gatan med gallerior och affärer, nedåt ligger havet med sina oändliga serveringar upplysta av facklor i mörkret, och allt är bara varmt och härligt. Hur mysigt som helst, hur mycket folk som helst. Man hör eventuellt vågorna rulla in men det var sådant surr på folket så det hördes knappt.

Karneval i stan

Igårkväll, halloween night, gick vi ut på stan. Helt otroligt, riktig karnevalsstämning och alla var utklädda! Fantasin visste inga gränser men spöktemat dominerade. Djävlar, grottmänniskor, en klase bananer, westernstuk, karl med yxa i skallen, bebisar med jätteperuker... Jätteroligt. Och inte en enda fyllerist, såg inte ens någon med glas eller burk i hand. Hemma i Sverige skulle det vara obligatoriskt med sånt. En kvinna kom till och med spritt språngande naken, målad och dekorerad i reptilmönster. Många kameror blixtrade där såg jag. Som komplement stod ett par gubbar med mikrofon och snackade om vad Gud tyckte illa om detta firande, och att det nog var bäst att sluta med det illa kvickt om man ville ha sina chanser till inträde i himlen kvar. Tror inte de gjorde någon succé igår.

Låångpromenad och Halloween

Vi har promenerat i fyra timmar i sträck idag, i stekande sol. Först upp till Diamond Head, in i vulkankratern genom en tunnel och upp högst upp. Det var väldigt mycket skyltar till varning om hur oerhört jobbig promenaden upp från vulkanbotten till toppen skulle vara. Hade man tänkt igenom det hela, hade man keps, ficklampa, vatten och bra skor med/på sig? Så visade det sig vara en ganska ordinärt jobbig tur på en dryg kilometer, hmmm. Inte för att jag vill skryta om min goda kondis, men att ta sig upp på Getryggen vid Storulvån var en större strapats än så här.

Idag är det Halloween och det ska bli spännande att se hur de firar här. Det har varit lite försmak i helgen, med utklädda människor och spöktema på trädgårdsdekorationer. En dam i en affär sa att det brukar bli helt hysteriskt på International Market place på kvällen. Vi får väl gå dit och kolla i afton.

Det är bara tidig eftermiddag ännu och vi ska gå ner till stranden och pressa. Imorse kom världens störtskur men den varade inte länge, sen var det fint igen. Det är inte lika varmt som när vi var i Hainan, Kina, för det fläktar och blåser rätt skapligt hela tiden. I Hainan kunde man knappt gå ut ur skuggan utan att smälta bort.

Diamond Head

Saker man inte hittar här i Honolulu:

• Kartor över stan
• Turistbyrå
• Cykeluthyrning

Jag kom på den goda idén att det vore fint att hyra cykel och trampa iväg till något ställe varsomhelst på kartan. Men den idén föll raskt. Vi får väl gå till Diamond Head istället, eller kanske ta bussen. Diamond Head är en död vulkankrater som ligger helt nära staden.

Vad man ser överallt här i stan: Japaner, japaner, japaner. Jag tror att det här är japanernas Teneriffa. Menyer och prislistor står både på engelska och japanska.

Vad som också finns, vilket var en överraskning: Snus. Jag visste inte att det hörde till standardsortimentet för tobak världen över, men tydligen så. Två märken, flera olika sorter och runda, välkända dosor med namnet Copenhagen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men bra om man nu skulle vara som Pippi Långstrump och sitta och försmäkta på denna ö utan snus. Dåligt är att snus gör en fast i nikotin for life.

Idag hittade vi en shopping mall med ett gigantiskt utbud. Bland annat var vi in i två varuhus, Sears och Macy’s. Man känner ju igen namnen men det säger en ingenting. Nu vet vi att Sear’s är äkta skräp och lowbudget med en doft av fukt, mögel och trash medan Macy’s fick en att go bananas, man ville kolla på allt. Dock gavs endast en kvart där (maken är sträng ibland) och det blev nog bäst så.

Apple TV or not?

Hemkommen från en dags shopping, promenerande, flanerande och lite solning. En Apple TV för 99 dollar har jag köpt i alla fall, till min datakonsult. Jag skulle ju köpa en till mig själv också, men jag måste fundera om jag verkligen behöver en. Det är ju kul med grejer, men kan man köpa allt man får lust på?

Alla krukväxter man någonsin sett växer här i alla planteringar: monstera, kroton, fikus, bouganvillea... sen tog visst min artkunskap slut. Gräset är helt overkligt, max 2 cm och helt perfekt. Grönt och helt slätt, inga tuvor där inte, definitivt ingen mossa.

Nu kommer det svåraste på hela dagen, att bestämma var och vad man ska äta. Tur vi bara är två, är man en större grupp är det nästan hopplöst. Man velar och funderar lite för mycket.

En ny dag

Vi vaknar tidigt, klockan sex. Ute är det kolsvart men stadens ljus lyser överallt, och trafiken är i full gång. Undrar vad alla är uppe och gör så här tidigt en söndagmorgon?

Med mig på resan är min käre vän Keith Richards. Jag har läst fler biografier om Stones än den här, Livet, men det är alltid lika roligt att ta del av the real rockstjärneliv. Synd bara att översättningen är usel, som så ofta när det gäller rockbiografier. Man faschineras av alla galna berättelser men blir förbannad över att de måste välja en översättare som inte har någon som helst språkkänsla och det blir nästan svårt att begripa vad det står.

Hursomhelst blev jag inspirerad av boken att köpa en flaska Jack Daniels, i brun papperspåse förstås. Så nu bor vi på hotell och dricker JD, resten kommer av sig själv ;-)

Polyneserna vi sett har färgglada skjortor och klänningar, svart hår och säger aloha. Precis som väntat alltså. Tatoos är ett måste. Man slås av att amerikanerna är så hejsan svejsan, hur mår du, trevlig helg, kul att just vi råkades här i butiken och så vidare. Jättetrevligt faktiskt. Man får anstränga sig lite själv också, och glömma sitt vanliga sura jag.

Jösses! Jag hittade just svampkniven i ett ytterfack på min rygga, som jag haft som handbagage! Mycket underligt att den gått igenom alla rigorösa kontroller. Nu vet man inte vad man ska tro om säkerhetsarrangemangen som tar sån tid men verkar tämligen ineffektiva med tanke på att jag fick med mig min kniv. Tänk, jag kunde ju ha hotat piloten och kapat planet stänklätt, jag kom bara inte på idén!

Framme i Honolulu

Klockan är åtta och jag tittar i kors av trötthet. Vi kom just hem från Da Big Kahoona där vi ätit middag, vi bara tog ett ställe av alla hundratals snabbmatsställen. Det var helt okej, de lättklädda servitriserna serverade som dom skulle. Kvällen är som en ljum sommarkväll hemma men det är skönt att ha en kofta. Det kryllar av folk på stan och affärerna på Waikiki har öppet till elva.

Vi har inte gjort så värst mycket sedan vi kom hit mitt på dagen, tittat runt lite och sovit en timme på stranden. Waikiki beach, inte många meter dit. Ätit mackor på vår balkong, men det blåste lite för mycket för att vara behagligt - vi bor ju på nittonde våningen! Imorgon ska vi få ett bord också till balkongen. Nu upptäckte maken att det är en djungel nedanför balkongen, jag vet inte riktigt vad han menar med det. Men det växer andra växter här än hemma om man säger så.

Vi åkte från San Fransisco i morse och käkade frukost på flygplatsen. Det finns ju så mycket att välja på bara, men till slut bestämde jag mig för kycklingsoppa serverad i ett urgröpt surdegsbröd! Det såg lite originellt ut, men jag är ju inställd på att äta surdegsbröd i SF så lika bra att börja nu tänkte jag. Det var jättegott, ända tills jag halvvägs in i soppsemlan hittade ett tjockt svart hårstrå gömt under en bit morot. Jag gick till kassan och påpekade lite diskret mitt fynd, och damen i kassan sprang och hämtade chefen. Chefen bugade och bad om ursäkt hundra gånger om, tackade för att jag informerat dem om fadäsen och sträckte över nio dollar som återbetalning. Jag tackade och gick. Lite äckligt får jag nog säga att det är med främmande folks peruk i maten, men jag var ju mätt och belåten och vad skulle jag göra?

Kaffe på sängen

Tar kaffe på sängen bara för att det går. Det står en kaffebryggare här så man får göra eget, och jag som egentligen avskyr kaffe direkt på morgonen måste förstås ta en kopp. Det är ju egentligen kväll... Snart iväg till flygplatsen då.

På resa

Nu ligger jag i en säng på ett motell en liten bit från internationella flygplatsen i San Fransisco. Klockan är kvart i tre på natten och jag har sovit som en klubbad oxe i ett par omgångar - vi gick och la oss vid åtta efter att ha varit på resande fot ett dygn eller så. Men nu är det alltså kört. Jag provar att trötta ut mig med datorns hjälp.

Jag kom då på den lysande idén att skriva resedagbok på min gamla bortglömda blogg. Så kanske jag somnar om sedan. Om fyra timmar ska vi åka till flygplatsen för sista etappen, mot Honululu, och det tar fem timmar.

Vi startade resan på torsdag efter jobbet då vi susade ner till Uppsala och Guldhumlandottern. Det var roligt att se hennes lägenhet som hon hade både tur och skicklighet att få mitt i stan. Roligt också att hon har en kompis att dela med. Jättemysiga kvarter, fullt av folk som satt och fikade på caféerna när jag var ute med vovven på kvällspromenad. Vovven som skall vara Uppsalabo nu i två veckor, det ska bli intressant att se hur det går. Han är ju en riktig lantishund och blir lite stirrig i stan, mest beroende på att han är så överintresserad av andra djur och människor.

Flygrädd som jag är grundade jag på fredagmorgonen med en whisky. Det känns inte helt enkelt att svälja till frukost, men det går, och det funkar hyfsat. En niotimmars flygresa från Arlanda till O'Hare i Chicago gick riktigt bra, mest på grund av att det var strålande sol och vindstilla och klart mest hela vägen. SAS hade verkligen ansträngt sig på matsidan tycker jag och bjöd på en jättegod och fräsch lunchkyckling med ekologiskt smör, sallad med ruccola och en oliv/balsamicodressing, ett knäckebröd som såg hemgjort ut.

Chicago som första anhalt innebar köande och stränga kontroller för att se om man duger som besökare. Och det gjorde vi, de godtog vår förklaring om att vi skulle turista i fjorton dagar och inte hålla på med terrorverksamhet. Nästa plan mot San Fransisco blev lite försenat men det var en perfekt flygning utan någon turbulens.

Vi har inte sett mer än flygplatserna och motellet samt ett ställe här bredvid som heter Denny's och serverar fast food. Det skulle kunna vara precis var som helst. Men hu vad kallt det drog i går kväll, tur jag tog en jacka ändå. Motellet är riktigt gediget och har supersköna sängar. Jag hade väntat mig något liknande som i "No country for old men" med tunna pappväggar och sunkig känsla men det här känns mer som på Teneriffa.