Framme i Honolulu

Klockan är åtta och jag tittar i kors av trötthet. Vi kom just hem från Da Big Kahoona där vi ätit middag, vi bara tog ett ställe av alla hundratals snabbmatsställen. Det var helt okej, de lättklädda servitriserna serverade som dom skulle. Kvällen är som en ljum sommarkväll hemma men det är skönt att ha en kofta. Det kryllar av folk på stan och affärerna på Waikiki har öppet till elva.

Vi har inte gjort så värst mycket sedan vi kom hit mitt på dagen, tittat runt lite och sovit en timme på stranden. Waikiki beach, inte många meter dit. Ätit mackor på vår balkong, men det blåste lite för mycket för att vara behagligt - vi bor ju på nittonde våningen! Imorgon ska vi få ett bord också till balkongen. Nu upptäckte maken att det är en djungel nedanför balkongen, jag vet inte riktigt vad han menar med det. Men det växer andra växter här än hemma om man säger så.

Vi åkte från San Fransisco i morse och käkade frukost på flygplatsen. Det finns ju så mycket att välja på bara, men till slut bestämde jag mig för kycklingsoppa serverad i ett urgröpt surdegsbröd! Det såg lite originellt ut, men jag är ju inställd på att äta surdegsbröd i SF så lika bra att börja nu tänkte jag. Det var jättegott, ända tills jag halvvägs in i soppsemlan hittade ett tjockt svart hårstrå gömt under en bit morot. Jag gick till kassan och påpekade lite diskret mitt fynd, och damen i kassan sprang och hämtade chefen. Chefen bugade och bad om ursäkt hundra gånger om, tackade för att jag informerat dem om fadäsen och sträckte över nio dollar som återbetalning. Jag tackade och gick. Lite äckligt får jag nog säga att det är med främmande folks peruk i maten, men jag var ju mätt och belåten och vad skulle jag göra?